Första vecka som räddningstjänstpersonal i beredskap (Rib)

Jag tänkte dela med mig lite idag. Innan min beredskapsvecka har börjat så var jag redan lite stressad. Många tankar kommer in i huvudet. Kommer jag hinna att komma till stationen i tid? Kommer jag ta med mig allt jag behöver? Tänk om jag saknar hjälm eller handskar eller liknande? Pinsamt hade det varit.

Som mest kändes det i magen precis innan jag skulle börja. När klockan slog 21:00 det är då mitt skift började. En söndag kväll, hur kul är det? Första natten trodde jag att det skulle inte bli någon sömn. Lite stress, oro och värme i hela kroppen. Vad har jag gett in mig på?

Jag sov helt okej, med ena örat som lyssnade, ifall det skulle bli larm. Det blev det inte. Många tänker säkert, det är ju lätt, bara vänta på larm och pyssla med annat under tiden. Nej, så enkelt är det inte, det är konstant oro på vad som kommer. Samtidigt är det hela tiden i huvudet, har jag ätit nyligen? Druckit tillräckligt med vatten? Har jag varit på toa? Kommer jag höra dosan (om man nu lagar mat, dammsuger eller pratar i telefon). Står cykel redo?

Dagarna gick under min första beredskapsvecka och det var knäpptyst i dosan. Måndag, tisdag... jag började slappna av och stressen började försvinna (bra att jag kunde jobba hemifrån så har man något annat att tänka på). Jag blev helt enkelt trött på att vara stressad! Sedan på onsdag kopplade jag av mig helt. Jag lagade mat, lekte med hunden i trädgården, badade i poolen och så vidare. Torsdag var också lugnt, fredag med. Jag tänkte vad skönt, det är en lugn vecka.

Sov bra alla dagar förutom mellan söndag till måndag. Första natten var speciell. Fredag kväll var också lugnt så jag somnade tidigt. Vad tror ni händer då? Wee-ooo! Wee-oo! Vad är det som händer? Brinner det i huset? Jag hoppade från sängen, det är ju mitt larm! Hjärtat slår som aldrig förr, trodde att den kommer hoppa ur från bröstet. Det är inte stress, det är ju adrenalinet!

Jag har ingen tid att slösa. Snabbt på med underställ, strumpor, byxor, nycklarna i handen och ut genom dörren. Hade sparkcykel med mig och allt gick jättesnabbt. Hunden ville också vara med och följde med fram till dörren men nej, tack. Jag behöver göra det själv. 

En bil körde snabbt förbi mitt hus, sedan en till. Mina kollegor. Snabba som attans, jag som bor närmast och ändå kommer jag inte först. Pinsamt. Elcykel går snabbt, över 20 km/h. Tittade på dosan, brandlarm. Klockan? 01:11. Uff. Bra väder ändå, 17 grader. Tårarna började rinna från ögonen, på grund av vinden. Hjärtat slår, jag försöker andas. Hoppas dom inte väntar på mig där. Jag måste ju fram snabbare. 

Jag kör fram till dörren, en till kollega kom springandes från bilen, vi går in, slänger alla kläder på golvet, byter om, det tar nästan ingen tid att byta om, 30 sekunder kanske. Allt var förberett, bara hoppa in i skorna, dra upp byxorna, sätta på jackan, hjälm, radion och ut till garaget. Hoppade in i lastbilen, vi kör ut. 

Behöver jag gå på toa är första tanken? Nja, jag klarar mig. Hade inte hunnit hemma. I radion säger någon att det är ingen brand, bara rök. Någon som rökt inne i lägenheten. Vi kör dit ändå, bra träning för oss alla och man vet ju aldrig, kan bli brand ändå. Mina kollegor var redo oavsett vad vi kommer fram till. 

Vilken upplevelse. Vi stänger av larmet på plats och åker tillbaka. Byter om sedan hem. Hemma är det tid för återhämtning, lugna ned sig och sova igen. Jag kunde inte sova. Fick vänta i minst en timme tills jag lugnade ned mig. Sedan somnade jag igen. Lördag var en lugn dag. Söndag var också lugn. Första vecka som deltidsbrandman avklarad. Om någon vecka berättar jag om vecka nummer 2.

Två Månadslöner