Jag har hamnat i bråk. Inte med någon på X den här gången utan ute i trädgården. Låt mig berätta något du aldrig hört om tidigare från någon.
Det var en helt vanlig kväll. Jag satt i soffan och tittade på Fallout serien som för övrigt är riktigt bra. Rekommenderar. Det var mörkt ute och väldigt kallt, men allt kändes lugnt. Plötsligt såg jag genom fönstret att lamporna i trädgården tändes. Direkt kände jag att något inte stämde. Lamporna tänds inte av sig själva och sensorerna fångar bara större djur och människor. Om en stund släcktes lamporna. Något var nyligen där ute.
Jag reste mig och gick mot dörren för att kolla vad det kunde vara. Samtidigt hörde jag min fru skrika. Där ute vid blomlådorna! Nu gick pulsen upp direkt. Jag tog på mig vinterjackan och skorna och gick ut i mörkret.
Vid blomlådorna såg jag något jag aldrig sett förut i min trädgård. Eller alls för den delen. En stor och hårig varelse. Nästan som en hund men ändå inte. Den hade knappt några ben, en lång svans, ett litet huvud men kroppen var ganska tjock. Jag blev ärligt talat lite rädd men gick ändå fram för att jaga bort den.
Min fru släppte hunden och jag ropade till hunden att bita den där varelsen i nacken. Hunden brydde sig inte alls om mig. Hon ville bara leka och nosa spår som den har lämnat efter sig. Fullständigt fel inställning i det läget. Tänk om hunden blir biten i stället?
Varelsen sprang förbi mig och instinktivt sprang jag efter. Den var inte särskilt snabb så jag kom ikapp den ganska fort. När jag var nära sparkade jag den i rumpan. Den snurrade runt i snön minst ett helt varv innan den tog sig vidare. Min fru kom springandes med trädgårdsskor och en snöskyffel i handen, försökte slå djuret men halkade själv på snön och ramlade på ryggen. Det var som en film helt enkelt. Sedan sprang varelsen under grinden och rakt ut i skogen.
När allt var över började vi skratta. Adrenalinet pumpade och pulsen var hög. Det var en helt absurd situation. Vi gick in igen och började googla. Var det mink, utter, lo eller mård. Det var svårt att avgöra i mörkret och stressen men till slut hittade jag svaret. Det var en utter. Utseendet stämde och spåren i snön stämde. En stor utter dessutom.
Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle sparka en utter i rumpan. Det var en upplevelse. Minusgrader, mörker och snö. Den var faktiskt fin att se på även om mötet var oväntat.
Men utter vill jag inte ha i trädgården. De äter höns och ankor och ankor har jag många av. Förhoppningsvis vill den inte komma tillbaka. Annars vet den vad som väntar. Ett spark i rumpan igen. Ingen mer ska äta mina ankor. Jag har förlorat en till en falk (eller duvhök), det var den första och sista.
Två Månadslöner
