Här om dagen slog det mig en ganska enkel men ändå märklig tanke: vuxna människor är egentligen bara ungdomar som blivit äldre. Punkt. Det låter självklart när man säger det, men jag tror inte att vi alltid tänker så. Vi förväntar oss att vuxna ska ha koll, vara säkra, veta vad de gör och aldrig bete sig konstigt. Men ärligt talat – så är det ju inte.
Ju mer jag tittar runt, desto mer inser jag att vuxna också är blyga, osäkra och gör dumheter. Internet är fullt av exempel. Folk som skriver konstiga saker, bråkar om småsaker eller gör bort sig helt öppet. Och då menar jag inte tonåringar, utan vuxna människor med jobb, barn och ansvar.
Jag har också sett det här i mitt eget liv. Ett exempel är en bekant som följde med mig till gymmet. Han ville ha inspiration och hjälp att komma igång. Inga problem, tänkte jag. Vi tränade tillsammans några gånger och det kändes bra. Men en dag dök jag inte upp eftersom jag var upptagen med annat. Min kompis var där ändå. Vad gjorde han då? Tränade själv? Testade något vi gjort tidigare? Nej. Han åkte hem.
Jag fattar fortfarande inte riktigt. Behöver jag hålla honom i handen hela tiden? Det är en vuxen människa. Gymmet är samma plats, vikterna står kvar, ingen har förbjudit honom att träna. Ändå valde han att ge upp direkt. Det känns som något man förväntar sig av en osäker tonåring, inte av en vuxen person.
En annan bekant, också en vuxen man, stod och visste inte var han skulle göra av sina händer. Han såg obekväm ut, nästan rädd. Jag vet inte vad det handlade om. Var han nervös? Blyg? Osäker på sig själv? Jag förstår om man är 12 år och inte vet hur man ska stå eller bete sig. Men när man är runt 40 år gammal känns det ändå lite märkligt.
Det jag har insett nyligen är helt enkelt detta: vuxna är bara barn och ungdomar som blivit äldre. Många gör fortfarande misstag, ofta samma misstag om och om igen. De kan vara blyga, gilla spel, vara nördiga och osäkra (märks mer tydlig efter pandemin). De flesta har som tur är samlat på sig erfarenhet genom livet. Men jag har också träffat människor som är vuxna på pappret, men som beter sig som barn.
Kanske är det så här det alltid har varit. Kanske blir man aldrig riktigt “klar”. Man blir bara äldre och hoppas att ingen märker hur osäker man fortfarande är. Tycker nästan lite synd om deras partner som behöver stå ut med dessa barnsligheter. Min fråga till dig är, hur gammal känner du att du är? Jag känner mig som 50 åring och har gjort det länge.
Två Månadslöner
No comments:
Post a Comment