2025 hände det igen – den där magiska känslan som bara dyker upp när kalendern, helgdagarna och livet råkar linjera perfekt. I december 2025 till januari 2026 kunde man vara ledig i hela 18 kalenderdagar och bara använda 7 semesterdagar. Sju! Det är nästan provocerande bra. För min del blev det ännu färre använda dagar eftersom jag jobbar halvdagar innan röda dagar, vilket gjorde att ledigheten kändes både längre och mjukare. Som en långsam nedväxling snarare än ett tvärt stopp.
Och vet ni vad? Det var helt underbart.
Jag har sagt det här varje år sedan 2020: människor borde ha fyra veckors semester på sommaren och fyra veckors semester på vintern. Punkt. Det är inte rimligt att jobba elva månader i sträck och leva hela året med blicken fäst vid nästa ledighet. Det tär på kreativiteten, på orken och på glädjen. Vi är inte byggda för att bara “ta oss igenom” större delen av året.
Att dela upp ledigheten i två perioder gör enorm skillnad. Kanske är de kortare än en enda lång sommarsemester, men de ger något annat – rytm. Andrum. Något att se fram emot både när sommaren känns avlägsen och när höstmörkret kryper på. Vintern är lång i Sverige, och att då få en ordentlig paus runt jul och nyår är inte en lyx, det är ren överlevnadsstrategi.
Just i år var det extra tydligt. Även om det tekniskt sett inte var semester hela tiden, så kändes det som en. Dagarna flöt ihop på ett behagligt sätt. Det fanns tid för återhämtning, för familj, för långsamma morgnar och sena promenader. Den där känslan av att inte konstant vara på väg någonstans eller behöva prestera.
När man kommer tillbaka efter en sådan period märker man skillnaden direkt. Huvudet är klarare, tålamodet större och motivationen faktiskt tillbaka. Tänk om vi kunde planera arbetslivet mer efter hur människor faktiskt fungerar, istället för tvärtom.
Så ja, kalendern gav oss en gåva i år. Frågan är varför vi inte försöker skapa sådana här pauser oftare – medvetet, varje år.
Två Månadslöner
No comments:
Post a Comment